Verklighetsutflykt AB

Hejdå, på ett tag

Det lär bli tyst här ett tag. För imorgon åker vi från Cairns för att ta Australie med storm! Äntligen!

Det är svårare än vad man kan tro att hålla en blogg uppdaterad på andra sidan jorden. Trots att vi, nu mera, har ändlöst med tid så blir det lite andra saker som prioriteras. Helt enkelt. Det som hänt oss, under denna långa tystnad, är att jag och Kristin har slutat vårt jobb på Green Ant eftersom vi inte trivdes särskilt bra. Och eftersom man inte befinner sig i Oz allt för ofta så bestämde vi oss för att sluta där, istället för att stanna och må dåligt. Fyra veckors jobb blev det. Inte bara det! Vi lyckades även lösa en bil! Eller en van, rättare sagt. Så nu äntligen börjar vår resa på riktigt! Jag har under vår vistelse här lyckats bli ganska trött på Cairns. Staden är ganska liten och man lär sig snabbt hur den fungerar. Men, det är fortfarande en trevlig stad. Inget illa menat! Så nu är vi tillbaka hos Birks syster, Viola, och laddar upp inför vår avresa i övermorgon. Köpa konserver, städa ur bilen, tvätta allt vi har osv. Känns ganska så jätteroligt.

Vad äter man till frukost på en roadtrip?
Det är den stora frågan just nu.

Så när vi väl lämnar Cairns så beger vi oss söderut med första stopp: Townsville där jag har känningar. Ungefär så ser det ut.

Pengar

Jag börjar inse att jag förmodligen kommer lära mig ett och annat under den här tiden borta. Nu sitter jag och väntar på att mitt skift skall börja vilket inte känns särskilt roligt men inte alltför jobbigt heller. Istället lyssnar jag på min spellista för flyktbenägna och försöker att tänka framåt.

Helst hade jag bara velat åka iväg nu, och kanske vinna på lotto också.

Det där med att vara borta.

Saker och ting blir sällan som man förväntar sig. Jag har på något sett blivit helt upp och ner i hjärnan av att vara upp och ner. Jag har drabbats av HEMLÄNGTAN. Jag vill egentligen bara sätta mig på nästa plan hem. Det som hindrar mig från att göra det är att jag vet att jag hade blivit besviken på mig själv. Så, nu är läget såhär: jag har idag jobbat åtta timmar och slutade nyss mitt pass. Klockan är 1.12 och jag är inte trött. Jag sitter ensam på rummet eftersom Kristin är ute och festar lite, vi har ju flyttat hon och jag. Nu bor vi ovanpå jobbet, en trappa upp vilket, för mig, är ytterst påfrestande. Vi sover på jobbet, äter på jobbet, festar på jobbet, jobbar på jobbet. Och det är faktiskt jobbigt. Därav kan min tidigare nämnda hemlängtan ha en liten grund. Folk säger ju även att hemlängtan brukar slå in ca en månad efter ankomst. Så det är väl naturligt. Och sedan är jag ganska ledsen för det mesta också, oförklarligt jätteledsen och det känns så onödigt att vara det, här.

Enda lösningen som vi ser på ledsenproblemet är att åka härifrån. Och därför har vi skaffat oss en van! En bil! Så det som nu händer är att vi om två veckor åker från Cairns för att med storm ta oss an östkusten. Plötsligt känns saker och ting lite lättare.

Puss och kärlek!

Hemlängtan.

Jag börjar förstå det nu.

Vi har iallafall ett jobb nu. Green Ant Cantina heter stället och är ganska coolt faktiskt. Trots att man diskar utomhus och det finns kackerlackor OCH grodor. Igår när jag städade hoppade det en groda mitt framför näsan på mig, hjärtattack! Men maten är god och kockarna är ganska trevliga.
Det blir ett ganska kort och konstigt inlägg idag för att jag är trötttrött.

Harmonica

Igår fick jag (en aning försenad) födelsedagspresent av min Birk. Världens bästa.

Jag har ett långt och detaljerat inlägg om vad vi har gjort fram till nu, men det är så långt och detaljerat att jag måste fila på det lite.

Hur man flyger över halva jordklotet.

Man kan väl säga att jag sällan har tid eller lust att skriva här även fast jag egentligen har tid och datortillgång. Men, oavsett vilket så har jag en massa saker att skriva om. Vi har åkt över halva jordklotet, lärt känna nya människor och på något konstigt sätt anpassat oss till en annan vardag. Konstigt, annorlunda och väldigt roligt. Planet lyfte klockan 12.00 från Landvetter för att två timmar senare landa på Heathrow airport i London. Åtta timmar senare tog vi oss tretton timmar därifrån till Singapore. Åtta timmar på Heathrow är ganska långa timmar. Men jag och Kristin lyckades fördriva tiden ganska bra utan att varken slösa för mycket pengar eller tappa bort varandra. Som sagt, tretton timmar senare landade vi i Singapore, en ganska märklig flygplats, stor, heltäckningsmattad och allmänt förvirrande. Där tillbringade vi dock "bara" tre timmar för att sedan resa ytterligare sju och en halv timme till Sydney. AUSTRALIEN!

Så, klockan fem på morgonen (lokal tid) skall vi två lyckas ta oss ut från ankomstterminalen för att vidare ta oss till avgångsterminalen och låt mig säga att det inte var så himla lätt som vi först trott. Till och börja med så är Sydney airport stor STOR! Så att bara ta sig till national departures var ett äventyr i sig. Vi hamnade i international departures security check där jag blev drogkollad, fråga mig inte varför med min väska genomsöktes efter droger. Det gjorde knappast mig på bättre humör så efter lite käbbel med mig kära resekambrat lyckades vi dessutom inse att vi var på fel avgångsterminal. Halvroligt, kan man säga. Vi lyckades så småningom hitta till passkontrollerna för inresande och ställde oss i kö. Så när det till sist blir vår tur visar det sig vara något problem med mitt visum så vi blir tillsagda att gå åt sidan så att en liten kinestant ska kunna kolla upp om jag har ett visum eller ej. Jag var ganska nära tårarna vid det laget. Som tur var lyckades kinestanten hitta något litet visum som tillhörde mig och vi kom igenom kontrollen. Skönt, tänkte vi och stod en stund och glodde på alla människor som skulle hämta ut sitt bagage. Ännu skönare, sa vi, är att vårt bagage åker hela vägen fram till slutdestination, Cairns. Men som vi stod där så tyckte nog Kristin att vi ändå borde fråga om det faktiskt var så att bagaget åkte hela vägen dit. Sagt och gjort! Vi gick fram till en bagagesnubbe som stod vid en bagagevagn och frågade dels vart utgången var (för den hittade vi inte) samt hur det var med bageget. Och som vi stod där och pratade med honom så åker min väska förbi bakom honom på ett band. Allt jag kunde säga var "Well, there's my bag!" och så var det med det. Vi fick med oss våra väskor för att åter en gång gå till fel terminal för att bli visade vidare till en buss som tog oss tjugo minuter bort, TJUGO MINUTER! till terminal 3 där vårt plan vidare till Cairns gick.

Slutligen var vi på rätt väg, nästan framme, och ganska utmattade men väldigt glada. Efter en välförtjänt kaffe bordade vi näst plan och tog oss tre timmar norrut för att slutligen komma fram till Cairns! Birk tog emot oss på flygplatsen med en skylt och därefter tog vi oss, med bil, till Birk syster Violas (och hennes mans Petes) lägenhet. Tja, end of story för den här gången. Lång resa hit, ganska lärorik och ganska skönt att komma fram.

Puss