Saker och ting blir sällan som man förväntar sig. Jag har på något sett blivit helt upp och ner i hjärnan av att vara upp och ner. Jag har drabbats av HEMLÄNGTAN. Jag vill egentligen bara sätta mig på nästa plan hem. Det som hindrar mig från att göra det är att jag vet att jag hade blivit besviken på mig själv. Så, nu är läget såhär: jag har idag jobbat åtta timmar och slutade nyss mitt pass. Klockan är 1.12 och jag är inte trött. Jag sitter ensam på rummet eftersom Kristin är ute och festar lite, vi har ju flyttat hon och jag. Nu bor vi ovanpå jobbet, en trappa upp vilket, för mig, är ytterst påfrestande. Vi sover på jobbet, äter på jobbet, festar på jobbet, jobbar på jobbet. Och det är faktiskt jobbigt. Därav kan min tidigare nämnda hemlängtan ha en liten grund. Folk säger ju även att hemlängtan brukar slå in ca en månad efter ankomst. Så det är väl naturligt. Och sedan är jag ganska ledsen för det mesta också, oförklarligt jätteledsen och det känns så onödigt att vara det, här.
Enda lösningen som vi ser på ledsenproblemet är att åka härifrån. Och därför har vi skaffat oss en van! En bil! Så det som nu händer är att vi om två veckor åker från Cairns för att med storm ta oss an östkusten. Plötsligt känns saker och ting lite lättare.
Puss och kärlek!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar