Hejdå, på ett tag

Det lär bli tyst här ett tag. För imorgon åker vi från Cairns för att ta Australie med storm! Äntligen!

Vi lyckas köpa bil

Det är svårare än vad man kan tro att hålla en blogg uppdaterad på andra sidan jorden. Trots att vi, nu mera, har ändlöst med tid så blir det lite andra saker som prioriteras. Helt enkelt. Det som hänt oss, under denna långa tystnad, är att jag och Kristin har slutat vårt jobb på Green Ant eftersom vi inte trivdes särskilt bra. Och eftersom man inte befinner sig i Oz allt för ofta så bestämde vi oss för att sluta där, istället för att stanna och må dåligt. Fyra veckors jobb blev det. Inte bara det! Vi lyckades även lösa en bil! Eller en van, rättare sagt. Så nu äntligen börjar vår resa på riktigt! Jag har under vår vistelse här lyckats bli ganska trött på Cairns. Staden är ganska liten och man lär sig snabbt hur den fungerar. Men, det är fortfarande en trevlig stad. Inget illa menat! Så nu är vi tillbaka hos Birks syster, Viola, och laddar upp inför vår avresa i övermorgon. Köpa konserver, städa ur bilen, tvätta allt vi har osv. Känns ganska så jätteroligt.

Vad äter man till frukost på en roadtrip?
Det är den stora frågan just nu.

Så när vi väl lämnar Cairns så beger vi oss söderut med första stopp: Townsville där jag har känningar. Ungefär så ser det ut.

Pengar

Jag börjar inse att jag förmodligen kommer lära mig ett och annat under den här tiden borta. Nu sitter jag och väntar på att mitt skift skall börja vilket inte känns särskilt roligt men inte alltför jobbigt heller. Istället lyssnar jag på min spellista för flyktbenägna och försöker att tänka framåt.

Helst hade jag bara velat åka iväg nu, och kanske vinna på lotto också.

Det där med att vara borta.

Saker och ting blir sällan som man förväntar sig. Jag har på något sett blivit helt upp och ner i hjärnan av att vara upp och ner. Jag har drabbats av HEMLÄNGTAN. Jag vill egentligen bara sätta mig på nästa plan hem.  Det som hindrar mig från att göra det är att jag vet att jag hade blivit besviken på mig själv. Så, nu är läget såhär: jag har idag jobbat åtta timmar och slutade nyss mitt pass. Klockan är 1.12 och jag är inte trött. Jag sitter ensam på rummet eftersom Kristin är ute och festar lite, vi har ju flyttat hon och jag. Nu bor vi ovanpå jobbet, en trappa upp vilket, för mig, är ytterst påfrestande. Vi sover på jobbet, äter på jobbet, festar på jobbet, jobbar på jobbet. Och det är faktiskt jobbigt. Därav kan min tidigare nämnda hemlängtan ha en liten grund. Folk säger ju även att hemlängtan brukar slå in ca en månad efter ankomst. Så det är väl naturligt. Och sedan är jag ganska ledsen för det mesta också, oförklarligt jätteledsen och det känns så onödigt att vara det, här.

Enda lösningen som vi ser på ledsenproblemet är att åka härifrån. Och därför har vi skaffat oss en van! En bil! Så det som nu händer är att vi om två veckor åker från Cairns för att med storm ta oss an östkusten. Plötsligt känns saker och ting lite lättare.

Puss och kärlek!